kakkura

Jag tror att den största anledningen till min deppresion är just nu att jag är att en god vän håller på att glida iväg från mig.

 

Jag har förnekat över det faktum att jag mest är ledsen på grund av det.

Har inte velat tänka på att hennes liv går vidare.

Har kommit till insikten att det faktiskt är vad som håller på att hända

och jag vet inte om jag ska stoppa det eller låta det gå som det håller på att gå just nu.

 

Jag har känt mig ensam förut, och även om det låter dumt så har vi kunnat känna oss ensamma tilsammans.

Det var en gång i tiden du och jag. Det gör mig mycket ledsen att tänka på.

Obegripligt, ofattbart, overkligt svårt.. nästan oundvikligt känns det som ibland.

 

Du och jag har väntat på att våra tider skulle komma. De tider då vi får det vi önskar oss. 

Nu känns det som att det du önskat mest innerst inne händer just nu med dig, och jag är glad,

vill vara för din skull, men nu står jag kvar här och undrar, när kommer min tid?

 

Nu är jag tillbaka på ruta ett. Du har nog inte insett det ens, insett att vi inte är lika nära varandra, att vi inte längre är det vi en gång brukade vara.

 

Du sa att du var less då jag sa åt dig vad som var bäst, så jag slutade med det. Kanske är det där det började. 

du kanske känner att jag inte bryr mig längre?

 

Men det gör jag, det är bara så många andra som kan hjälpa dig nu. Jag känner mig så otillräcklig.

 

Jag har gråtit, jag har skrikit, jag har varit arg, (inte alltid medvetet på dig) jag har svurit i mitt huvud åt dig hur du kunde göra så mot mig, lämna mig bara.. Jag har nonchalerat mina känslor, men det har inte hjälpt mig. 

 

Jag har skrivit några blad i mitt huvud om hur jag ska säga detta till dig så att du verkligen förstår mina känslor, och jag har gruvat mig om när ett bra tillfälle blir. Jag vet inte om jag är redo än, men nånting måste hända snart.

 

Men hon gör ju som hon vill, jag vill bara att hon ska veta hur uppsliten, sårad, ensam, arg, ledsen, besviken jag har varit.