kakkura

 

 

HAHAHA Vad liten jag var då! xD 

Jag hittade två stycken skivor med bilder som hade försvunnit från mitt USB minne. En del bilder var rätt gamla, vissa kom jag inte ens ihåg, däribland dessa två bilder. Det var den 31/12 -06 och jag och Min syster fick för oss att leka modeller. xD Tyvärr kan jag inte visa någon bild på oss två, för då måste jag be om lov. 

 

Jag blev också glad över att hitta bilder från min konfrimation och då jag tagit examen från -06 och uppåt. Jag hittade även några bilder från då det var jul 2007 tror jag. 

 

 

Idag fyller mamma år så vi ska städa, baka en kaka och så får hon öppna ett paket som jag och Jenny köpte åt henne. Hoppas hon blir glad. :)

 

För övrigt så håller jag på med körkortet så mycket jag orkar, och igår la jag mer fokus på att läsa och övningsköra, och eftersom att mamma fyller år så blir det nog ingen övningskörning idag, så jag kommer att läsa ur boken och göra faserna.

 

Jag tror det är nånting med min kropp.. Kan vara stress, kan vara brist på näring, vatten eller träning.. Tja jag vet inte.. Jag har haft fullt upp med körkortet för att tänka på annat.. Det känns som att jag väntar på att mitt liv ska börja, och det kan ju bli då ganska stressfullt om man har bara några veckor kvar.

 

Men, om det är så att jag inte blir klar den 1 nov, så får jag fortsätta kämpa på så att jag blir klar så snart som möjligt.

 

Jag kan inte sova som vanligt..

 

Det är då jag skriver som mest. Då jag är ensam, ingen svarar på sms för att de ligger i sina sängar och sussar. Så det är jag och den här bloggen, nästan som mitt personliga ställe för att öppna upp mig. Visst är det klart att jag är medveten om det faktum att vem som helst kan läsa, men jag är inte allt för orolig. Varför ska man vara rädd för att uttrycka sig?

 

Nåja, jag är inte rädd för slagord, hån och andra trakasserier och det är tack vare år av prövningar och år av lidande. Den jag är idag är jag stolt över. I alla fall den delen av mig som vågar ta tag i saker, vågar konfrontera, vågar säga min åsikt även om andra motsäger mig. Jag är stark. Vi är alla så mycket starkare än vi tror. För varje nedslag så står vi emot bättre. Tänk om du aldrig upplevde smärta av något slag, och en dag skulle allt braka samman, då skulle du inte kunna ta smärtan på ett lika bra sätt som om du upplevt mycket smärta i ditt liv. 

 

Var stolt över dina inre ärr, var stolt att du är en sån som klarar dig, en sån som kan le även om allt är skit. I framtiden väntar dig bra händelser som du vill komma ihåg, och dåliga händelser som du vill glömma, men försök komma ihåg att utan dessa händelser hade du inte varit lika stark som du är idag.

 

Var stolt över dig själv!

 

 

Jag har några gånger fått höra att jag är en ängel, och jag vill tro att alla människor har åtminstone en gnutta godhet i sig. Jag tror inte att jag är en ängel, för att änglar är perfekta varelser, och det är jag långt ifrån. 

Vem är perfekt egentligen.. Jag har många år strävat efter att vara "perfekt" jag är perfektionist, men har blivit bättre på att inse att jag bara är en människa, perfekt är något som jag aldrig kommer bli.

 

För en av mina vänner som jag känt länge har jag varit en ängel. Det var som ett smeknamn nästan.

För några år sedan så blev många saker så fel och jag kom till den punkten då jag verkligen inte brydde mig om vad jag gjorde längre, det var då det blev en spiral av misstag, och jag var inte en ängel längre. Jag var skräp, eller så kändes det i alla fall. 

 

Jag visste att vad jag har gjort var en besvikelse, men min vän behöll ändå kvar en liten bild av mig som en ängel. 

jag vet att du inte kan läsa det här, det är få som vet om min blogg och jag vill behålla det så, men tack för att du brydde dig, på ditt eget lilla vis, det betydde verkligen mycket och vår vänskap vi hade då värdesätter jag så mycket. ♥

 

 

 

Varför varför varför????

 

Jag ligger här i mörkret med tårar längs kinderna och undrar, varför det blir som det blir, varför sjukdomen spred sig, varför han ska drabbas, en av de snällaste vänligaste själar.. Sen tänker jag på hur mitt liv är. Lever jag verkligen mitt liv eller är jag så tom som jag känner mig. Jag känner mig som en tom, trasig människa, jag har inget att erbjuda någon annan, jag förstör bara, det blir aldrig bra. Jag förstår inte hur andra människor fungerar, jag är som en alien.

 

Vilsen på den här planeten,försöker förgäves passa in och få vänner.. Sen kommer jag på mig själv med dessa själviska tankar och skäms över mig själv. Jag vet att jag tekniskt sett har det ganska bra, det är trots allt inte jag som är sjuk. Förlåt mig för mina själviska tankar.. 

 

Jag vill ninte att du försvinner från oss :(

Jaha jag som ville tro att det skulle bli bättre.. :'(

Varför måste de snällaste människorna drabbas av canser..